Jag fattar inte vad problemet är imellan oss? Vi har alltid behandlat varandra och sakt till varandra att vi är bästavänner. Som tex. på ditt bröllop så har du sagt att jag ska få vara din närmastebruntärna, eftersom du säger att jag är den ända i hela världen som vet allt om dig och som du har förlitat dig på fullt ut. Jag är den ända i hela världen som du har berättat allt för och som står dig närmast. Vi har alltid varit dom två personerna som är mest beroende av varandra och ställer upp på varandra mest av allt. Vi har alltid gått hand i hand och folk har frågat oss om vi är syskon, även om det är 23 år imellan oss. Du har alltid sakt att jag är din bästaste bästavänn, och det är tills nu jag börjar tvivla..

Men nu, nu blir jag behandlad som din dotter, och i hela mitt liv så har jag aldrig blivit behandlad som "bara"-din dotter, jag gillar inte det. Det har kommit in en annan i ditt liv, som på ett sätt har tagit min plats brevid dig. som gör att vi bråkar med varandra konstant. Vilket vi båda inte är vana vid. Vi båda kommer gå i graven snart om vi fortsätter, vi har sagt saker till varandra som man inte äns skulle våga säga till sin värsta fiende. Vi har varit elaka, båda två, gjort saker vi ångrar, slagits, blivit sams, och nästa dag börjar det om igen. Ska det vara så? Nej, det är bara sista månaderna som det har varit så. Fel, fel fel... Jag vill inte ha de så, jag vill längta hem till min mammas (bästaväns) kramar, och kärlek, Inte bort från "det kallade" hemmet. Ibland så känns det som om när vi bråkar tex så går du och kramar på din sambo, som du vet att jag inte tycker om alls. BARA för att göra mig pisstOff! 

Jag försöker säga förlåt, städa huset, julpyntat som jag hört att du velat göra länge nu, och det ända jag får höra när jag frågar hur du mår så får man till svar. "dåligt över dig.."

Jag behöver dig... men du värkar inte behöva mig längre..

och det är som ett slag, rakt i hjärtat.